22/03/2026
Om jag av någon anledning – en administrativ felsortering, ett förväxlat kuvert eller ett ögonblick av nationell distraktion – skulle bli ombedd att hålla i en högmässa eller en helgmålsringning i televisionens trygga famn, så skulle jag inte börja med nåd, frid eller något annat som man i regel förknippar med kyrkorum och söndagsro. Jag skulle, med en stillsam men orubblig övertygelse, luta mig mot kameran och säga:
Köp inte en begagnad skivspelare med likströmsmotor, risk för stor besvikelse.
Detta, mina vänner, är inte en liknelse. Det är inte heller en allegori, även om sådana gärna smyger sig in när man minst anar det. Det är en iakttagelse, destillerad ur erfarenhet, ungefär som när man inser att kaffet alltid är som varmast precis innan man bränner sig.
Ty den begagnade skivspelaren – särskilt den med likströmsmotor – bär inom sig ett löfte. Ett löfte om återupprättad värdighet, om knastret som inte är en defekt utan ett minne, om en tid då saker vägde något, både bokstavligt och själsligt. Men detta löfte är av det slag som levererar med en lätt förskjutning, en liten darrning i varvtalet, som gör att Bach låter som om han tvekar och att jazzen snubblar på sina egna fötter.
Och där står man, med en apparat som borde ha varit en bro till det förflutna, men som istället blir en påminnelse om att vissa broar byggdes av optimism snarare än ingenjörskonst.
Så när kyrkklockorna – eller i detta fall signaturmelodin – klingar ut, och vi sitter där i våra vardagsrum, med fjärrkontrollen som ett slags modern radband, vill jag bara säga: var vaksam. Inte bara mot skivspelare, utan mot allt som lovar mer än det kan leverera med jämn hastighet.
Ty livet, liksom en god skivspelare, kräver ett visst mått av stabilitet för att inte förlora sin melodi.
